Strumptrollet

Vi har ett strumptroll som bor i vår tvättmaskin. Det äter strumpor men alltid bara ena strumpan i ett par. Jag blir tokig på detta troll!!! Kan man bli av med det...?

Christian, killar är starkare än tjejer.

********** Nu är du skyldig mig tio!!! :-)**********

Saturday means hard work

Yesterday we did a total make-over at home. We decided that Ida and Tim need separate rooms since they a have been fighting a lot lately. I had a vision that we would be done by lunch time. Sooo optimistic. It took the whole day and the whole evening. We moved the office/guest room to the old playing room, master bedroom to the old office/guest room, Ida’s room to the old master bedroom, and Tim’s room to the small room. This is the result:

Ida's room





Tim's room





Master bedroom




Hallway outside Ida's and Tim's rooms



Office/guest room



Ok, Dimitrios - here we go...

Sweden has one of the highest levels of gender equality in the world, which means that everyone, women and men, have the same opportunities, rights and obligations in all areas of life. It sounds really good, doesn’t it? And it is - until that day you start a family of your own. Then suddenly, we all start acting like we lived back in the 50’s, and you find yourself complaining about you have to do everything at home. That your husband/fiancée/ boyfriend doesn’t do exactly as much as you. And the fact that he doesn’t mean that you have failed. The discussion about gender equality seems to never end. Since I became a mum I’ve noticed that this is the big issue argued in most families.

But what if you have a Greek husband? Then you are expected to do everything at home – without arguing. No matter if you have a full time job, you still have to do everything because your man’s job is more important, and no matter how tired you are, he will always be more tired than you. Why? Because he is a man! And a man need a woman to take care of him - make him coffee, cook his dinner, raise his children, support him and so on. I had this discussion with a Greek friend of mine (late in the evening, after some wine), and I promised him to write about why I think this is wrong. The reason is that I don’t think it is fair to be born into obligations. If you choose to do things because you want to, that is one thing. But if you are forced into a position because of your sex, that is wrong.

On the other hand, here in Sweden we put so much time discussing and arguing about this topic that it seems to take all energy out of us. Should we just keep quiet, make that dinner, and save the rest of the energy to clean the house? Sometimes it feels like we would be better off not arguing so much and feel so sorry for ourselves. But I don’t know. I wouldn’t feel ok to just accept the situation when I think it is unfair. Then I would end up as a really bitter woman. I know one thing though, I wouldn’t want to be a Greek wife – but it would be really nice to have one…

Ida 4,5 år...

...ropade precis från lekrummet: "OÄÄAAAHHH SHIT!!! Mitt lego gick sönder!" Var får hon sitt humör och sitt språk ifrån...? Inte från sin lugna, väluppfostrade mamma i alla fall. :-)

Varför...

...kan livet inte bara vara lätt?! Jag vill att det ska vara lätt, att det bara ska flyta på. Alla dessa tankar, alla dessa känslor!!!

Kort och bra, eller hur Christian?

Andreas olycka

Lite då och då kommer tankarna över mig, sådana där jobbiga tankar där orden "tänk om..." dyker upp. Väldigt ofta när dessa tankar kommer, är det en särskild händelse som tar lite mer plats än andra. Jag tycker inte om att tänka på det, jag har fortfarande trots åren som gått sedan det hände, svårt att greppa det. Det knyter sig i magen, nästan så jag måste luta mig lite lätt framåt, jag börjar andas ytligt, kan inte riktigt dra ned luften tillräckligt i lungorna och tankarna börjar snurra. Tänk om...

För er som inte vet, så var Andreas och en kompis, D, med om en olycka den 6:e juli 2004. De var ute och provkörde D’s nya porsche, lite för fort (eller ganska mycket kanske, inte min sak att skriva hur fort det gick…). På väg ut mot Vaxholm, i en kurva, tappade de kontroll över bilen och for rakt ut i skogen. I världens fart knäckte de ett stort antal mindre träd, för att en bra bit ut i skogen slutligen stoppas mot ett större. De mindre träden som bromsade farten räddade deras liv. Kvällen när det hände var jag på väg med båten tillbaka till Stockholm efter ett besök på vårt Tallinnkontor. Jag hade ingen mottagning på båten och flera personer hade under kvällen och natten försökt få tag i mig utan att lyckas. Jag är väldigt glad så här efteråt, att de inte lyckades. Vad skulle jag kunnat göra på båten…?

Jag kommer aldrig glömma samtalet jag fick när båten kommit in i hamnen. Jag visste redan innan att något hänt. Det går aldrig i förväg veta hur man ska reagera. I mitt fall var det allra första förnekelse. J, D’s flickvän, var det som ringde. Jag hörde genast på hennes darrande röst när hon sa ”Hej gumman, hur är det?”. Mitt svar var inte ”Det är bra” som man brukar svara utan ”Det har inte hänt något!!!”. Varpå hon svarar ”Jo, det har hänt en olycka.” Fast jag var så borta i huvudet ser jag det ändå i detalj framför mig. Hur jag tittade ut genom det lilla fönstret i hytten, hur allting blev suddigt och liksom snett, hur kraften i mina ben bara försvann. I böcker står det oftast att benen vek sig och precis så var det. Knäna bara veks ihop, rakt av, jag missade sängkanten och satte mig med en duns rakt ner på golvet. Hela tiden upprepade jag ”nej, det har inte hänt något, DET HAR INTE HÄNT NÅGOT”. Någonstans långt borta hörde jag ”jo, det har det men Acke är ok. Han är ok! Han är skadad men han kommer att klara sig. Det är värre med D. Han ligger i koma och de vet inte när han kommer vakna.” Jag kommer också ihåg den konstiga känslan av lättnad att han var ok, den hemska känslan av dåligt samvete att jag kunde känna lättnad när D låg medvetslös, och ovissheten i att inte veta hur skadade de var. Jag tog min väska rusade ut i korridoren, knackade på dörren till K’s rum och sa osammanhängande med något vilt i blicken att jag inte skulle med till kontoret utan var tvungen att åka till intensiven på Karolinska.

När jag väl kom till sjukhuset hade Andreas åkt i väg till operation. Hans ena arm var av på flera ställen och de skulle försöka få ordning på den. Jag fick givetvis vänta men de tyckte jag skulle åka hem så länge då han förmodligen inte skulle vara tillbaka förrän efter åtta timmar. Det var nog det värsta av allt. Att inte få träffa honom. När jag väl fick träffa honom var han så drogad av alla mediciner, så jag fick ingen kontakt med honom på flera dagar. Dessutom hade hans näsa krossats i små, små bitar och i väntan på en ”ny” näsa, var han helt igentäckt i hela ansiktet förutom ögonen som var som två blå, rödsprängda bollar. Usch vad han såg ut. Förutom armen som var helt trasig, och näsan som var krossad fick han ett jack i huvudet, en stor blodutgjutelse på ena underbenet, båda knäna skadade och ena axeln skadad. D fick några mindre blödningar i hjärnan och bröt lårbenet. Han vaknade upp efter någon vecka. När man ser bilderna på bilen går det inte tänka sig att någon som suttit där A satt skulle kunna överleva. De hade verkligen änglavakt!

Tiden efter olyckan är en historia med många känslor och den orkar jag inte skriva om just nu. Kan i alla fall säga att J och jag tillbringade många och långa timmar, dagar och veckor på sjukhuset. Försökte vara starka inför A och D, smet ut i trappen när känslorna tog överhand, bröt ihop, grät, torkade tårarna och kom tillbaka och låtsades som inget hänt. Varför man nu måste försöka vara så stark jämt...!?






Här satt D.


Här satt A.


Nyårsafton

1 januari 2010 – efter mycket champagne och lite sömn hade jag kunnat börja det nya året med att känna mig piggare. Men efter en härlig nyårsafton finns det inget att klaga på. Emma, Niklas, Alva och Klara har lämnat Göteborg i några dagar, för att fira nyår tillsammans med oss som vanligt. Emma och jag hade en skön dag igår. Vi gick upp åt frukost, killarna tog ut stora tjejerna medan vi lade de små att sova. Sen satt vi i varsin fåtölj och drack te/kaffe och åt choklad. När de andra var tillbaka åt vi lunch och därefter åkte Emma och jag i väg och shoppade. Vi var borta några timmar, kom hem och gjorde i ordning oss för kvällen. För Andreas och Niklas såg dagen lite annorlunda ut. Niklas började med att förbereda kvällens dessert. Efter frukost blev det pulkaåkning, sedan lunch och därefter passning av fyra barn samtidigt som de fixade kvällens mat. De lyckades över förväntan. Barnen var hela när vi Emma och jag kom hem och det mesta av maten förberedd.


Nyårsaftonskvällen firade vi tillsammans med Nordine, Marie och deras lilla kille Adam. De dök upp strax innan kl. 18. Vi började med att skåla i champagne. Sedan fick barnen mat. Efter maten satte vi på en film. Alva och Klara somnade ganska snart. Ida, Tim och Adam satt faktiskt lugnt och stilla och tittade på filmen medan vi vuxna åt förrätt. Därefter lade vi barnen för natten och fortsatte sedan med middagen.


The girls - Marie, jag och Emma!




Killarna in action...


Meny nyårsafton 2009

Förrätt:
Räksallad med mango, papaya, tomat, sockerärter, avokado och rödlök, med en lime-, honungs- och chilli-vinägrett.


Vitt vin:
Paracombe (Riesling)


Huvudrätt:
Sotad (körvel, timjan, oregano, dragon, paprikapulver, chilli, chipotle, perilja, vitlök), grillad oxfile med rotfruktstårta (mandelpotatis, sötpotatis, palsternacka, morot, jordärtskocka, parmesan, grädde) serverad med nyslungad chilli-bearnaise, balsamicoreduktion, kall grillsås, brysselkål samt sauterad salladlök.


Rött vin:
Windsor (three vines), Allesverloren (tinta barocca)


Efterrätt:
Fyra sorbeter och en chokladglass, serverade med chokladdoppade jordgubbar.


Dessertvin:
Nivole (lätt porlande muscatvin)


Champagner under kvällen:
Champagne de Pompadour, Piper Heidsieck, Jean de la Fontaine, Louis Roederer


Vi sabrerade även en Chapel Hill, som vi hällde ut för att den smakade för billigt. (Inte mina ord...)



Huvudrätten (missade tyvärr bild på förrätten...)


Dessert


För att följa trenden var vi inte klara med desserten förrän tio i tolv. Då var det bara att förbereda inför tolvslaget. Vi skålade in det nya året och Alva vaknade av raketerna. Killarna skulle ut och röka cigarr och var lite högljudda i entrén, vilket väckte Ida. Så resten av kvällen låg Emma hos Alva och jag försökte få Ida att somna om. Det lyckades sådär. Vid tvåtiden gjorde jag i ordning mig för natten och gick för att sova tillsammans med Ida. Jag somnade med en gång, vaknade några gånger av att Ida försökte prata med mig men till slut somnade hon också.


En mycket lyckad dag och kväll tillsammans med underbara vänner!



Pepparkaks- och lussebullsbak

I lördags bakade hela familjen pepparkakor. Det blev inte så många pepparkakor när vi väl var klara. Pepparkaksdegen var väldigt populär...

Som alltid...







Och förr förra fredagen bakade Ida och Jag lussebullar.




Man undrar ju...


Tungan trillade inte ut...

Vi försöker, som säkert alla andra föräldrar, lära Ida att man alltid ska säga sanningen och inte ljuga. I fredags var Andreas och handlade och kom hem med en ny barntandkräm. Det är alltid lite spännande - ny tandkräm, ny färg, ny smak... Ida gick i väg med tuben och kom tillbaka efter en liten stund med korken avskruvad och visade mig "Titta mamma, det fanns ingen lapp på". Hon menade den där lilla foliebiten som sitter förseglar öppningen. Jag hade i tanken att hon kanske hade petat bort den men tänkte också att det kan ju vara så att någon pillat bort den i affären.

I alla fall, på kvällen när jag skulle borsta Idas tänder stod bara den nya tandkrämen i tandborstmuggen. Jag frågade Ida om hon hade tagit bort den gamla tandkrämen, som inte var helt slut. Nej, det hade hon inte gjort, det var nog pappa... Jaha, tänkte jag, han kanske tyckte det var så lite kvar så han slängde den. Vi borstade tänderna och därefter skulle jag ta fram något ur nedersta "handfatslådan". Där under pappersnäsdukarna skymtade jag en bit av gamla tandkrämstuben. Jag tog fram den och sa till Ida "Titta här är den ju, har du lagt den där". "Neeeej" svarade hon "Det var nog pappa". "Är du säker på det?" frågade jag. Hon tittade på mig och så sa hon "Ja, det är jag. För tungan trillade inte ut." (Jag har vid något tillfälle sagt att om man inte säger som det är kanske tungan trillar ut.) Jag hade givetvis svårt att hålla mig för skratt. Jag bad henne sträcka ut tungan så jag fick se. Hon visade tungan och jag slog på mina bästa skådespelartalanger och sa med förvånad röst "Men OJ! Ida din tunga är ju helt svart!" Hon såg livrädd ut och tittade på mig med stora ögon. Så sa hon så snabbt så hon nästan snubblade på orden "Mamma, det var jag!" Jag bad henne visa tungan igen och så berömde jag henne och sa att det var jättebra att hon sa sanningen för nu fick tungan rätt färg igen. Hon var givetvis tvungen att springa till spegeln och kolla. På vägen dit upprepade hon för säkerhets skull "Det var jag som gömde den."

Ida gick till sängs. Jag läste som vanligt saga och sjöng för henne. När hon somnat gick jag ner och in i vardagsrummet. Vad låg där på golvet om inte en liten rund foliebit. Precis lagom stor och lagom rund för att sitta på öppningen till en tandkrämstub...

Ida är kär!

Idag vid middagsbordet berättade Ida att hon och Noah på dagis är kära i varandra! Andreas och jag försökte hålla oss för skratt och sa ”jaha, är ni?”. ”Ja” svarade Ida, ”vi är kära. Han har sagt det till mig flera gånger”. När jag nattade henne försökte jag luska lite mer. Då berättade hon att Noah har sagt att han är kär i henne och han vill att hon ska vara kär i honom och då är hon väl det. Krångligare än så behöver det inte vara när man är fyra år. J Jag frågade om hon vet vad det innebär att vara kär i någon, men det visste hon inte. Men hon hade pussat Noah på kinden idag. Sedan när vi sa godnatt sa hon ”Mamma jag är kär i dig också, och i pappa och i Tim och i Noah. Fyra stycken är jag kär i. Och så älskar jag dig!” Sötnosen!


Tim har senaste veckan börjat prata hur mycket som helst. Han har länge pratat med kortare meningar men nu pratar han på ”riktigt”. Han berättar långa sammanhängande saker. Så busar han också. Hela vägen hem från dagis i dag gick han och sa att han skulle äta massa saker. ”Äta godis – neeeeeh”, ”Äta tårta – neeeeeeh”, ”Äta glass – neeeeeeh”, Äta traktor – neeeeeh” och gapskratt, ”Äta hår – neeeeeeeh” skratta ännu mer… och så höll det på. Ida föll in i det också men vi kom lite ur spår när någon av dem sa ”äta gris – neeeeej” och jag började förklara att man faktiskt kan äta gris t ex bacon. Märkte ganska snart att det kanske inte är det bästa att berätta för en två- och en fyraåring.


GRATTIS TILL SOFIE - ÅRETS MAMA-HJÄLTE!

I går var jag på Mama-galan på Berns. En gala som utser årets Mama i olika kategorier. Vi som följer Sofies blogg om Victor hade nominerat henne som årets Mama-hjälte. Meningen var att Malin och jag skulle gått dit. Vi hade planerat det i flera veckor och sett fram emot det båda två. Tyvärr blev Malin sjuk, så jag gick dit med Karin istället. (Stackars Malin – hoppas du blir frisk snart!) SOFIE!!! Hon är numera utsedd till årets Mama-hjälte! Det var så roligt jag tog massor med kort. Tyvärr är vår kamera alldeles för dålig och jag alldeles för kort, så korten blev inte så jättebra. Finns mycket bättre kort i Sofies blogg. Grattis Sofie! Det finns ingen som är värd det lika mycket som du!







Och så några andra...





Vaccinering

Nu är tre av fyra i familjen vaccinerade. I morgon blir det klart om barn under tre år får vaccineras och om så blir fallet, så står lilla Timpan på tur. Vi har alla haft ont i armen, som värst är det i dag, två dygn senare. Har även lite feber och känner mig ruggig samt ont i halsen. Om det beror på vaccinet eller något annat är ju svårt att veta. Om det beror på vaccinet så är det bara positivt – visar ju att immunförsvaret jobbar vilket är meningen med vaccinet. Jag blir så otroligt upprörd över alla vaccinhatare som bygger upp konspirationsteorier mot vaccinet. Jag ska inte ens gå in på alla mina tankar kring detta. Bara lite…


Jag anser att det som är farligare än både influensa och vaccin är alla dessa ”förståsigpåare”, som läser lite här och lite där (speciellt allt som står i Aftonbladet och Expressen) och därefter bildar sig en uppfattning om att landet har påbörjat en masskupp där man har som mål att spruta in farliga ämnen i 80% av Sveriges befolkning, så att de flesta av dessa miljoner människor börjar gå baklänges, tappar armar och ben, utvecklar neurologiska sjukdomar och i värsta fall dör. Jo, så måste det ju vara! Det bästa argumentet är ”det dör folk i influensan varje år och det är färre som dött i år så varför ska man vaccinera sig – det tänker då i alla fall inte jag göra!” Ja, det dör personer varje år och ja, det är möjligen färre som dött i år. Men det kanske inte bara handlar om att folk dör. Det är ju många som blir jättesjuka, särskilt unga. Denna influensa sätter sig på ett annat sätt än den ”vanliga” influensan. Den påverkar luftvägarna och gör det svårt att andas. Det finns de som är så dåliga att de inte kan vaccinera sig och riskerar att dö om de blir sjuka. Ju färre som vaccinerar sig, ju fler blir sjuka, ju större risk att dessa blir smittade.


Och den ekonomiska frågan… ”Det är endast en ekonomisk fråga, regeringen vill spara pengar i samhället.” Det är väl för sjutton deras jobb. Att VI som är samhället, ska kunna lägga dessa pengar på bättre saker än onödiga sjukskrivningar. Förutom det ekonomiska, om nu många blir sjuka samtidigt vad händer då? Vad händer om mer än 50% av befolkningen ligger till sängs nästan samtidigt? Om vårdpersonal sjukskrivs samtidigt som många behöver sjukvård? Om ”matleverantörerna” inte kan leverera mat? Om det blir strömavbrott? Om tåg, bussar, flyg blir inställda? Om dagis- och skolpersonal blir sjuka så barnen inte kan gå till dagis och skola?


Är det inte så typiskt svenskt – att klaga på allt, att se allt i svart och att vara bitter? Vi lever i ett land som har möjlighet att vaccinera i princip hela befolkningen – GRATIS! Istället för att vara tacksam mot denna möjlighet, så ska det klagas hit och dit, alla är ute efter oss och försöker skada oss med detta hemska vaccin. Utvecklingen går framåt, sjukdomar kan numera bekämpas, vaccin och andra läkemedel kan tas fram relativt snabbt med väl utvecklade metoder, för att skydda befolkningen. Är inte det något positivt?! Självklart finns det biverkningar, men dessa biverkningar är en droppe i havet jämfört med vad influensan kan göra. Jag tror att de som får allvarliga biverkningar förmodligen skulle blivit riktigt sjuka även i influensan, förmodligen värre.


Lekrummet och tvåårstrotsens många ansikten

Vi har länge pratat om att göra om i lekrummet. Lekrummet är vårt gamla sovrum. Det finns två långsmala fönster och väggarna är bruna. Vi trivdes bra med denna färg i sovrummet men i ett lekrum är den för mörk. Särskilt som de två fönstren inte släpper in så mycket ljus. Med allt annat som finns att göra i huset blir det liksom aldrig av. Förra veckan köpte vi i alla fall ett skrivbord och en byrå. I helgen köpte jag wallies/ väggdekorationer i form av troll och små skogsfigurer. En bit på vägen…

Så nu återstår bara att måla (och göra en lång låg bänk att ställa dockskåp, parkeringshus mm, samt kanske lägga in heltäckningsmatta). Jag skulle helst villa ha vitt på halva väggarna och ljusgrönt på nedre delen, med en vågig kant. Det är dock lite svårt att få till själva så det ser bra ut. Så förmodligen kommer det att bli enfärgat. Kanske ljusgrönt…? Eller vitt…? Vit färg har vi redan hemma så det är ju onekligen det enklaste. Ja ja, nu gäller det bara att få tummen ur.


Nya byrån.




Två barn och ett skrivbord.


"Förvaringsdelen" fanns redan.


Trollen som ska upp. Jag köpte fyra förpackningar. Hoppas det räcker.


DET ÄR INTE LÄTT ATT VARA TVÅ ÅR...






...MEN GANSKA KUL ÄNDÅ!


Undrar

I eftermiddags ringde Andreas mig och frågade om en läkare hade ringt om Idas mage. Han berättade att en läkare som han inte uppfattade namnet på, hade ringt honom för en stund sedan. Läkaren berättade att han inte trodde att det var något med hennes mage men att experterna som hade undersökt ultraljudsbilderna trodde att det eventuellt kan vara...

Där bröts samtalet. Läkaren ringde inte upp igen. Numret han ringde från var dolt. Han ringde inte till mig. Jaha, så här sitter vi som fån och undrar vad sjutton det eventuellt är med Idas mage. Är det något farligt...? Måste hon göra fler undersökningar t ex gastroskopi...? Vad händer nu...? Förmodligen virvlar dessa frågor endast i mitt huvud och inte i Andreas. Om jag känner oss rätt. Det är ju bara att ringa Huddinge barnläkarmottagning i morgon. För A tror att det var därifrån de ringde. De tidigare gånger vi ringt dit har det tagit flera dagar att komma fram. När man väl kommer fram på telefontiden, är det alltid så många före så man inte ens kan ställa sig i kö. Suck!

Tim är jätteförkyld. Det känns bra när man hämtar på dagis och fröken säger att Tim är så förkyld så han borde nog vara hemma i morgon. Dåliga föräldrar som inte fattar det själva. Men vi tycker inte han varit så dålig. Näsan har runnit lite. Fast nu i kväll var han väldigt gnällig... Så i morgon blir en hemmadag. Måste kanske åka in på ett möte, om jag lyckas flytta det till senare. När Andreas möte är slut. Ett evigt pusslande. Ida ska till tandläkaren också. Andreas ska ta det innan sitt möte. Vill inte släpa med mig en förkyld Tim och samtidigt försöka lugna Ida. Förra året gick det i och för sig jättebra. Hon brukar vara duktig. Hoppas hon är det i morgon också.