This is my life

Världens sämsta mamma...?
Den här veckan har varit en riktig pissvecka. Jag har haft ont i magen, huvudet och halsen och inte känt mig alls bra. Det plus tre veckor med alldeles för lite sömn har fått tålamodet att nå botten. Dessutom har Andreas varit borta tre kvällar den här veckan, vilket inte gör det hela bättre. I dag har varit en riktig katastrofdag. Eller det började i går.

I går tog jag med mig barnen till stranden efter dagis. Det var jättemysigt, de lekte och vi fikade. Det blev dock lite sent och vi var inte hemma förrän kvart i sju. I vanliga fall så äter vi middag kl sex, så barnen var lagom griniga och hungriga. Likaså mamman (som hade glömt bort att äta lunch). Båda grät hela tiden till det att maten stod på bordet. Då var de så trötta så Ida åt lite men sölade ganska mycket, Tim åt inte alls utan kastade all mat på golvet och hälde ut vattenglaset i stolen. Vrålade sedan som en stucken gris när jag försökte krångla ur honom ur stolen. Efter maten fick de bada för jag tänkte att det kunde lugna ner dem lite. När jag skulle lyfta ur dem ur badet vrålade båda för full hals. Tim fortsatte medan jag gjorde välling och bar upp dem till sängen. Han vägrade ta vällingen och skrek och skrek. Till slut kom jag på att jag glömt läsa "Max lampa". Jag läste då boken och han tystnade. Sedan somnade han men inte Ida. Hon skulle först ner och bajsa. Ner till toaletten, upp till sängen. Efter en minut kom hon på att hon glömt kissa. Ner till toaletten, upp till sängen. Sedan låg hon och vred och vände sig, satte sig, la sig. Hon somnade inte förrän efter nio. Jag hade bestämt att jag skulle städa när de somnat och jag var inte klar med städningen förrän elva.

I dag var förmiddagen helt ok. Ida var i och för sig ganska gnällig när Tim sov middag. Han fick inte sova klart utan blev väckt av maskinerna utanför och sov bara 45 minuter istället för 2,5 timme, som vanligt. Vilket resulterade i att han vaknade gallskrikandes. Det smittade till Ida så från halv två till de somnade har båda gråtit och skrikit om vartannat. Ida har ropat efter mig hela tiden och har jag inte kommit på en sekund har hon ropat högre och höger för att till sist skrika helt hysteriskt. När jag väl har hjälpt henne har det varit på fel sätt vilket gjort att hon gråtit floder. Hon fick ett bryt och började kasta pennor och kritor på mig för att jag ritade ett A i fel storlek. (Jag fick då ett ännu större bryt...) Tim har gråtit och skrikit för allt och inget. Nu på kvällen fick de bada, igen, för att lugna sig. Men Ida drog Tim i håret och Tim rev Ida, så även badet blev ett enda stort skrikande. Jag kände mer och mer hur mina nerver började krypa ut och lägga sig på utsidan. När jag väl lyfte ur dem ur badet och Ida grät för att hon frös, Tim skrek för att han ville fortsätta bada, började det koka så smått. När sedan Tim började gallskrika för att han ville ha mer tandkräm och Ida grät högre för att - ja inte vet jag - överrösta Tim förmodligen, såg jag rött. Jag vrålade med monsterröst "NU ÄR DET FÖR H****TE NOG!!!!!!" Båda blev helt tysta, sedan började Ida gråta hysteriskt så hon kräktes och Tim lika hysteriskt så han kissade på hela golvet. Jag har nog aldrig känt mig så slut och som en så dålig mamma. Så jag började också stortjuta. Det slutade med att vi låg i en stor hög alla tre och kramades och storgrät. Sedan gick vi upp till sängen, Ida och Tim drack välling medan jag läste "Max lampa". Nu sitter jag här vid datorn helt rödgråten, fortfarande helt skrovlig i halsen efter vrålet och känner mig som den värsta och sämsta mamman i världshistorien... I morgon ska jag inte vara arg en enda gång!
Midsommar

I fredags var det midsommar, som ju alla vet. Vi har som tradition att fira midsommar på Tjörn, på min kompis Emmas, föräldrars landställe. I år kändes det lite motigt. Vi hade svårt att ta ledigt dagen innan och att ge sig ut i midsommartrafiken kvällen innan midsommar, och med två barn åka från Stockholm till Tjörn var inte så frestande. Därför blev det att vi åkte till några vänner i Enköping istället. Vi hade trevligt - åt midsommar lunch (i skyfall, precis som det ska var apå midsommar) och grillade på kvällen. Jag missade tyvärr nästan hela kvällen. När jag nattade Ida strax innan kl 22 så råkade jag somna. Jag låg och halvsov, hörde på rösterna att alla gått in och satt sig, och tänkte att snart alldeles snart ska jag gå upp igen. När jag väl tog mig upp och tittade på kl så var den halv ett! Tack A! Alla andra hade druckit några glas vin, lite whiskey och satt och spelade spel. Tim sov ganska dåligt hela natten och Ida vaknade kvart i sju. Jag var inte piggelin direkt men efter en kopp kaffe kände jag mig piggare. Vi stannade kvar över dagen och åkte hem på kvällen. Det är alltid lika skönt att komma hem och sova i sin egen säng! På söndagen fick jag sovmorgon och dagen tillbringade vi på tomten i solen.

Nu är det inte många veckor kvar till semestern. Härligt!

En dikt

Jag följer en blogg som handlar om lilla Victor som dog i april i år, ett år och sju månader gammal. Hans öde har berört mig, som ni säkert vet. Jag läser bloggen varje dag, tittar på bilderna och filmerna och har fällt många tårar över hans öde. Anledningen till att jag fastnade för honom var en artikel i Aftonbladet. Det fanns en bild där på honom och hans ögon riktigt sög tag i mig. Här är en länk till artikeln: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/barnhalsa/article4894735.ab

Jag har aldrig skrivit dikter, har ingen talang för det. Men i går kväll när jag läst Victors blogg kom det en massa ord som ville ut...

En dikt till Victor

An angel touched my heart,

With his eyes of strength and sadness he made me cry,

cry for his pain

cry for the fight he lost

cry for the life he didn't get

cry for the unfairness that a child cannot be a child


An angel touched my heart and made me cry

But he also gave me a little of his strength,

he gave me the power to love my loved ones even more,

he made me feel gratitude for what I have,

he taught me to never give up, not even the fights I do not win


An angel touched my heart

With his eyes of strength and sadness he made me cry

But he also made me smile


An angel touched my heart, then he flew away

But even though he is not here,

his touch in my heart will always stay