This is my life

Tungan trillade inte ut...
Vi försöker, som säkert alla andra föräldrar, lära Ida att man alltid ska säga sanningen och inte ljuga. I fredags var Andreas och handlade och kom hem med en ny barntandkräm. Det är alltid lite spännande - ny tandkräm, ny färg, ny smak... Ida gick i väg med tuben och kom tillbaka efter en liten stund med korken avskruvad och visade mig "Titta mamma, det fanns ingen lapp på". Hon menade den där lilla foliebiten som sitter förseglar öppningen. Jag hade i tanken att hon kanske hade petat bort den men tänkte också att det kan ju vara så att någon pillat bort den i affären.

I alla fall, på kvällen när jag skulle borsta Idas tänder stod bara den nya tandkrämen i tandborstmuggen. Jag frågade Ida om hon hade tagit bort den gamla tandkrämen, som inte var helt slut. Nej, det hade hon inte gjort, det var nog pappa... Jaha, tänkte jag, han kanske tyckte det var så lite kvar så han slängde den. Vi borstade tänderna och därefter skulle jag ta fram något ur nedersta "handfatslådan". Där under pappersnäsdukarna skymtade jag en bit av gamla tandkrämstuben. Jag tog fram den och sa till Ida "Titta här är den ju, har du lagt den där". "Neeeej" svarade hon "Det var nog pappa". "Är du säker på det?" frågade jag. Hon tittade på mig och så sa hon "Ja, det är jag. För tungan trillade inte ut." (Jag har vid något tillfälle sagt att om man inte säger som det är kanske tungan trillar ut.) Jag hade givetvis svårt att hålla mig för skratt. Jag bad henne sträcka ut tungan så jag fick se. Hon visade tungan och jag slog på mina bästa skådespelartalanger och sa med förvånad röst "Men OJ! Ida din tunga är ju helt svart!" Hon såg livrädd ut och tittade på mig med stora ögon. Så sa hon så snabbt så hon nästan snubblade på orden "Mamma, det var jag!" Jag bad henne visa tungan igen och så berömde jag henne och sa att det var jättebra att hon sa sanningen för nu fick tungan rätt färg igen. Hon var givetvis tvungen att springa till spegeln och kolla. På vägen dit upprepade hon för säkerhets skull "Det var jag som gömde den."

Ida gick till sängs. Jag läste som vanligt saga och sjöng för henne. När hon somnat gick jag ner och in i vardagsrummet. Vad låg där på golvet om inte en liten rund foliebit. Precis lagom stor och lagom rund för att sitta på öppningen till en tandkrämstub...
Ida är kär!

Idag vid middagsbordet berättade Ida att hon och Noah på dagis är kära i varandra! Andreas och jag försökte hålla oss för skratt och sa ”jaha, är ni?”. ”Ja” svarade Ida, ”vi är kära. Han har sagt det till mig flera gånger”. När jag nattade henne försökte jag luska lite mer. Då berättade hon att Noah har sagt att han är kär i henne och han vill att hon ska vara kär i honom och då är hon väl det. Krångligare än så behöver det inte vara när man är fyra år. J Jag frågade om hon vet vad det innebär att vara kär i någon, men det visste hon inte. Men hon hade pussat Noah på kinden idag. Sedan när vi sa godnatt sa hon ”Mamma jag är kär i dig också, och i pappa och i Tim och i Noah. Fyra stycken är jag kär i. Och så älskar jag dig!” Sötnosen!


Tim har senaste veckan börjat prata hur mycket som helst. Han har länge pratat med kortare meningar men nu pratar han på ”riktigt”. Han berättar långa sammanhängande saker. Så busar han också. Hela vägen hem från dagis i dag gick han och sa att han skulle äta massa saker. ”Äta godis – neeeeeh”, ”Äta tårta – neeeeeeh”, ”Äta glass – neeeeeeh”, Äta traktor – neeeeeh” och gapskratt, ”Äta hår – neeeeeeeh” skratta ännu mer… och så höll det på. Ida föll in i det också men vi kom lite ur spår när någon av dem sa ”äta gris – neeeeej” och jag började förklara att man faktiskt kan äta gris t ex bacon. Märkte ganska snart att det kanske inte är det bästa att berätta för en två- och en fyraåring.

GRATTIS TILL SOFIE - ÅRETS MAMA-HJÄLTE!

I går var jag på Mama-galan på Berns. En gala som utser årets Mama i olika kategorier. Vi som följer Sofies blogg om Victor hade nominerat henne som årets Mama-hjälte. Meningen var att Malin och jag skulle gått dit. Vi hade planerat det i flera veckor och sett fram emot det båda två. Tyvärr blev Malin sjuk, så jag gick dit med Karin istället. (Stackars Malin – hoppas du blir frisk snart!) SOFIE!!! Hon är numera utsedd till årets Mama-hjälte! Det var så roligt jag tog massor med kort. Tyvärr är vår kamera alldeles för dålig och jag alldeles för kort, så korten blev inte så jättebra. Finns mycket bättre kort i Sofies blogg. Grattis Sofie! Det finns ingen som är värd det lika mycket som du!







Och så några andra...