This is my life

Ida 4,5 år...
...ropade precis från lekrummet: "OÄÄAAAHHH SHIT!!! Mitt lego gick sönder!" Var får hon sitt humör och sitt språk ifrån...? Inte från sin lugna, väluppfostrade mamma i alla fall. :-)
Varför...
...kan livet inte bara vara lätt?! Jag vill att det ska vara lätt, att det bara ska flyta på. Alla dessa tankar, alla dessa känslor!!!

Kort och bra, eller hur Christian?
Andreas olycka
Lite då och då kommer tankarna över mig, sådana där jobbiga tankar där orden "tänk om..." dyker upp. Väldigt ofta när dessa tankar kommer, är det en särskild händelse som tar lite mer plats än andra. Jag tycker inte om att tänka på det, jag har fortfarande trots åren som gått sedan det hände, svårt att greppa det. Det knyter sig i magen, nästan så jag måste luta mig lite lätt framåt, jag börjar andas ytligt, kan inte riktigt dra ned luften tillräckligt i lungorna och tankarna börjar snurra. Tänk om...

För er som inte vet, så var Andreas och en kompis, D, med om en olycka den 6:e juli 2004. De var ute och provkörde D’s nya porsche, lite för fort (eller ganska mycket kanske, inte min sak att skriva hur fort det gick…). På väg ut mot Vaxholm, i en kurva, tappade de kontroll över bilen och for rakt ut i skogen. I världens fart knäckte de ett stort antal mindre träd, för att en bra bit ut i skogen slutligen stoppas mot ett större. De mindre träden som bromsade farten räddade deras liv. Kvällen när det hände var jag på väg med båten tillbaka till Stockholm efter ett besök på vårt Tallinnkontor. Jag hade ingen mottagning på båten och flera personer hade under kvällen och natten försökt få tag i mig utan att lyckas. Jag är väldigt glad så här efteråt, att de inte lyckades. Vad skulle jag kunnat göra på båten…?

Jag kommer aldrig glömma samtalet jag fick när båten kommit in i hamnen. Jag visste redan innan att något hänt. Det går aldrig i förväg veta hur man ska reagera. I mitt fall var det allra första förnekelse. J, D’s flickvän, var det som ringde. Jag hörde genast på hennes darrande röst när hon sa ”Hej gumman, hur är det?”. Mitt svar var inte ”Det är bra” som man brukar svara utan ”Det har inte hänt något!!!”. Varpå hon svarar ”Jo, det har hänt en olycka.” Fast jag var så borta i huvudet ser jag det ändå i detalj framför mig. Hur jag tittade ut genom det lilla fönstret i hytten, hur allting blev suddigt och liksom snett, hur kraften i mina ben bara försvann. I böcker står det oftast att benen vek sig och precis så var det. Knäna bara veks ihop, rakt av, jag missade sängkanten och satte mig med en duns rakt ner på golvet. Hela tiden upprepade jag ”nej, det har inte hänt något, DET HAR INTE HÄNT NÅGOT”. Någonstans långt borta hörde jag ”jo, det har det men Acke är ok. Han är ok! Han är skadad men han kommer att klara sig. Det är värre med D. Han ligger i koma och de vet inte när han kommer vakna.” Jag kommer också ihåg den konstiga känslan av lättnad att han var ok, den hemska känslan av dåligt samvete att jag kunde känna lättnad när D låg medvetslös, och ovissheten i att inte veta hur skadade de var. Jag tog min väska rusade ut i korridoren, knackade på dörren till K’s rum och sa osammanhängande med något vilt i blicken att jag inte skulle med till kontoret utan var tvungen att åka till intensiven på Karolinska.

När jag väl kom till sjukhuset hade Andreas åkt i väg till operation. Hans ena arm var av på flera ställen och de skulle försöka få ordning på den. Jag fick givetvis vänta men de tyckte jag skulle åka hem så länge då han förmodligen inte skulle vara tillbaka förrän efter åtta timmar. Det var nog det värsta av allt. Att inte få träffa honom. När jag väl fick träffa honom var han så drogad av alla mediciner, så jag fick ingen kontakt med honom på flera dagar. Dessutom hade hans näsa krossats i små, små bitar och i väntan på en ”ny” näsa, var han helt igentäckt i hela ansiktet förutom ögonen som var som två blå, rödsprängda bollar. Usch vad han såg ut. Förutom armen som var helt trasig, och näsan som var krossad fick han ett jack i huvudet, en stor blodutgjutelse på ena underbenet, båda knäna skadade och ena axeln skadad. D fick några mindre blödningar i hjärnan och bröt lårbenet. Han vaknade upp efter någon vecka. När man ser bilderna på bilen går det inte tänka sig att någon som suttit där A satt skulle kunna överleva. De hade verkligen änglavakt!

Tiden efter olyckan är en historia med många känslor och den orkar jag inte skriva om just nu. Kan i alla fall säga att J och jag tillbringade många och långa timmar, dagar och veckor på sjukhuset. Försökte vara starka inför A och D, smet ut i trappen när känslorna tog överhand, bröt ihop, grät, torkade tårarna och kom tillbaka och låtsades som inget hänt. Varför man nu måste försöka vara så stark jämt...!?






Här satt D.


Här satt A.