This is my life

Undrar
I eftermiddags ringde Andreas mig och frågade om en läkare hade ringt om Idas mage. Han berättade att en läkare som han inte uppfattade namnet på, hade ringt honom för en stund sedan. Läkaren berättade att han inte trodde att det var något med hennes mage men att experterna som hade undersökt ultraljudsbilderna trodde att det eventuellt kan vara...

Där bröts samtalet. Läkaren ringde inte upp igen. Numret han ringde från var dolt. Han ringde inte till mig. Jaha, så här sitter vi som fån och undrar vad sjutton det eventuellt är med Idas mage. Är det något farligt...? Måste hon göra fler undersökningar t ex gastroskopi...? Vad händer nu...? Förmodligen virvlar dessa frågor endast i mitt huvud och inte i Andreas. Om jag känner oss rätt. Det är ju bara att ringa Huddinge barnläkarmottagning i morgon. För A tror att det var därifrån de ringde. De tidigare gånger vi ringt dit har det tagit flera dagar att komma fram. När man väl kommer fram på telefontiden, är det alltid så många före så man inte ens kan ställa sig i kö. Suck!

Tim är jätteförkyld. Det känns bra när man hämtar på dagis och fröken säger att Tim är så förkyld så han borde nog vara hemma i morgon. Dåliga föräldrar som inte fattar det själva. Men vi tycker inte han varit så dålig. Näsan har runnit lite. Fast nu i kväll var han väldigt gnällig... Så i morgon blir en hemmadag. Måste kanske åka in på ett möte, om jag lyckas flytta det till senare. När Andreas möte är slut. Ett evigt pusslande. Ida ska till tandläkaren också. Andreas ska ta det innan sitt möte. Vill inte släpa med mig en förkyld Tim och samtidigt försöka lugna Ida. Förra året gick det i och för sig jättebra. Hon brukar vara duktig. Hoppas hon är det i morgon också.
#1 - Malin

Å vad irriterande med samtalet från läkaren. Som sagt dom brukar ju inte vara dom lättaste att få tag i...hoppas ni lyckas få tag i han/hon som ringde så ni får veta...



Kram

#2 - Jessica

Nej det känns verkligen fördjävligt att varken Victor eller Elton fick klara sig. Victor hann jag knappt följa nåt, började läsa Sofies blogg i samma veva som han gick bort (man blir ju dock ändå berörd). Men Elton hann jag följa i flera månader, hejade och peppade, mailat med Jenni om ditt o datt, hoppats etc etc. Och så klarar han sig inte, det är helt sjukt egentligen. Men lördagen han gick bort, jag grät från och till hela dagen. Söndagen hade jag ingen lust till någonting. Det kändes så jäkla orättvist och usch, nä jag blir arg bara jag tänker på det. Det är sånt som bara inte får hända. Alla dessa barn...

Sköt om dig!

/Jessica